Andréa&Linnéa

Igår var det en helt vanligt dag jag, Erica och Ida-Maria satt hemma hos Andrea och såg på tv. Efter ett tag hade vi blivit lite lagomt less att stirra in i tvn, så vi bestämde oss för att ta våra vespor på en åktur mot Sundom.
På väg mot Sundom kände vi hur det började små regna, men vi fortsatte våran åktur med hopp om att det skulle sluta regna efter ett tag.

Vi satt samlade runt grillplatsen åt muffins och drev med hur trög Erik var som hade druckit bensin genom ett vassstrå och försökt göra upp eld med blöt ved (vilket han faktiskt lyckades med efter ett tag.)

När alla muffins var slut och vi inte kom på mer skämt om Erik beslutade vi oss för att åka hem i ösregnet. Precis när alla hade åkt iväg skulle jag och Andrea göra desamma och börja rulla hem, min vespa hade svikit ossoch vägrade att starta! Efter vi desperat försökt alla möjliga och omöjliga sätt att försöka väcka min vespa till liv, insåg vi den inte skulle starta så vi började traska hem till Andrea.

Så där gick vi, medans det regnade mer än någonsin förut.
Efter bara en liten bit hade jag gett upp hoppet, jag ångrade djupt att jag inte hade skrivit mitt testamente och sagt adjö åt alla jag brydde mig om. Det var kallt, blött och jag var rädd för alla vidunderliga skogsväsen som kan finnas djupt inne i skogen. Jag tror skarpt på att jag såg tomtar, troll,harar med fyra ögon och andra obehagliga saker.

Efter att ha vandrat i vad som känndes som en evighet (men kanske var 1-2timmar?) var vi äntligen framme!
Jag fick ett lyckorus genom hela kroppen och var lyckligare än jag någonsin varit förut.
Jag tänkte att det måste vara såhär det känns för soldater som har segrat i krig och äntligen fått åka hem till tryggheten.
Nu vet jag att jag kommer uppskatta varje dag lite mer, och inte ta någonting förgivet.

// Linnéa the survivor



om ni undrar vad vi gör så ramar vi in våra ansikten som riktiga modeller ;)