Andréa&Linnéa

Godmorgon bloggen!
Jag känner ett starkt tvång att uppdatera bloggen även fast jag inte har nånting vettigt eller speciellt intressant att skriva om.
Jag kan berätta att jag och mina brudar var på PDOL i helgen, det var bland det roligaste jag har gjort. 
Saker som har hänt under våran tre dagars vistelse i Piteå

* En bild på Andrea fick pryda Piteå tidningen
* Jag fick mitt öga sönderpetat av en kille
* Erica fick magen magpumpad av magpumpar-killen
* Ida-Maria blev dragen över scenen av en vakt som mer än gärna ville visa sina muskler
* Jenny höll på att bli puttad ner från trappan helt utan anledning
* Våran buss började brinna
* Vi dansade så mkt att vi knappt kunde stå på våra små fötter
* Chokladmunkar behöver jag säga mer?
* Andrea ägde ut en kille i GH ;)
* Ida var också med i tidningen ;)
* Vi liftade från den brinnande bussen.
* Andrea fick sig en flört med gull killen i Lorentz & M.Sakarias
* Linnéa hade en BLÅ kjol, den var blååå ;D hahah
* Det stod en tjockis framför Ida och Erica på promoe som dom mer en gärna kunnat slå ihjäl.



Jag hade kunnat fortsätta skriva den här listan i evigheter, men det har jag varken tid eller ork att göra.
Hoppas att våra fans är nöjda med min uppdatering och har en fortsatt bra dag!

// Linnéa mjauu!
The one and only

Jag satt och kollade runt lite på internet och hittade en lite annorlunda nyhetet.
Nyheten handlade som prästen som hade ollat hela sin kollegas rum och sedan klistrat fast lappar med texten ollad.
Lapparna satt bland annat på spegeln, datorn, soffan, stolen och i lådorna.
 



// Linnéa den framtida prästen

Nu är jag galet less på Skrutt (den svarta monster hunden som jag ska klaga på under det här inlägget), hon slutar aldrig skälla, inte nog med att det är jobbigt men jag lovar att snart har min trumhinna gått sönder av det gälla ylandet hon lyckas få fram.
Sjukt irriterande är det iaf och jag har börjat få mina aningar att det inte ens är en riktig hund jag har att handskas med, kanske en robothund eller en förvuxen muterad spindel jag har att göra med?
Tro mig jag har gjort allt i min makt för att kunna få de ettriga hundskrället att hålla käften, men tyvärr utan framgång störra framgång.

*kastat mina strumpor på henne (ihopp om att hon ska tycka att dom luktar så illa att hon dör på momangen.)
*försökt springa ikapp henne och hota henne så hon håller käft.
*kastat choklad på henne (om hon inte får ont av chokladen kan hon äta den och förhoppningsvis bli sjuk/död av det.)
*stänga in henne i en flyttkartong tejpa igen den och helt enkelt glömma henne där ett tag.
*mata henne så hon blir slö och går och sover.

Än så länge har hunden lyckats överlista mig, men jag ska gå till mitt labratorium och uppfinna nånting som får slut på mitt lidande.





Ser ut som en leksak med förstarka batterier



Bara jag som blir vettskrämd av att hennes ögon lyser på varje bild?

// Kenneluppfödar Linnéa

Igår var det en helt vanligt dag jag, Erica och Ida-Maria satt hemma hos Andrea och såg på tv. Efter ett tag hade vi blivit lite lagomt less att stirra in i tvn, så vi bestämde oss för att ta våra vespor på en åktur mot Sundom.
På väg mot Sundom kände vi hur det började små regna, men vi fortsatte våran åktur med hopp om att det skulle sluta regna efter ett tag.

Vi satt samlade runt grillplatsen åt muffins och drev med hur trög Erik var som hade druckit bensin genom ett vassstrå och försökt göra upp eld med blöt ved (vilket han faktiskt lyckades med efter ett tag.)

När alla muffins var slut och vi inte kom på mer skämt om Erik beslutade vi oss för att åka hem i ösregnet. Precis när alla hade åkt iväg skulle jag och Andrea göra desamma och börja rulla hem, min vespa hade svikit ossoch vägrade att starta! Efter vi desperat försökt alla möjliga och omöjliga sätt att försöka väcka min vespa till liv, insåg vi den inte skulle starta så vi började traska hem till Andrea.

Så där gick vi, medans det regnade mer än någonsin förut.
Efter bara en liten bit hade jag gett upp hoppet, jag ångrade djupt att jag inte hade skrivit mitt testamente och sagt adjö åt alla jag brydde mig om. Det var kallt, blött och jag var rädd för alla vidunderliga skogsväsen som kan finnas djupt inne i skogen. Jag tror skarpt på att jag såg tomtar, troll,harar med fyra ögon och andra obehagliga saker.

Efter att ha vandrat i vad som känndes som en evighet (men kanske var 1-2timmar?) var vi äntligen framme!
Jag fick ett lyckorus genom hela kroppen och var lyckligare än jag någonsin varit förut.
Jag tänkte att det måste vara såhär det känns för soldater som har segrat i krig och äntligen fått åka hem till tryggheten.
Nu vet jag att jag kommer uppskatta varje dag lite mer, och inte ta någonting förgivet.

// Linnéa the survivor



om ni undrar vad vi gör så ramar vi in våra ansikten som riktiga modeller ;)